alexandrabastemark

nu är det svacka på svacka på svacka som kommer som feta käftsmällar hela tiden.

Så orkeslös & trött.
Depression och panikångest. Jag orkar inte.

 

Jag kan inte sova, vill inte äta & orkar inte göra saker som jag annars mår så bra av för jag vet att jag i slutändan kommer sitta där med tårarna rinnandes.

Jag gråter hela tiden. Helt utan anledning så brister jag i gråt och jag kan inte sluta.  Jag kan gråta hela nätter. Minsta lilla och jag gråter. Jag hatar att gråta.

Får panikångestattacker. Gråter hysteriskt, skakar, skriker, det svartnar för ögonen och jag spänner hela kroppen. Vissa är så kraftiga att jag svimmar. Det är läskigt när det blir så eftersom jag bor själv större delen av veckan.

Läkarna säger inte så mycket "Det är en inbillning. Du måste glömma det som hänt och gå vidare.Sluta tyck synd om dig själv!"

Det får jag alltid höra när jag ber om hjälp.

Har börjat gå till kuratorn igen. Även hos en psykolog. Jag mår skit.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste bort från Gävle och börja om på nytt någon annanstan.

"Har du körkort?"

"nää, inte än, men håller ¨på."
"ahh, men då vill vi inte anställa, du måste ha körkort...."

JAG KAN INTE TA KÖRKORT FÖR JAG HAR INTE RÅÅÅÅD.

Vill flytta till en ny ort, börja om med livet och lämna det som hänt bakom mig.

 

Jag ångrar så att jag flyttade till Forsbacka. Det bor bara konstiga människor där. Jag saknar Jordåsen. Där var allt bra. Min fristad.

 

Fuck 2012. Jag vill ha mitt liv tillbaka.

 

 

Sitter och skriver på thomas dator nu, och tårarna rinner.

Jag vet inte vad jag ska skriva, men jag måste bara få skriva av mig litegrann. Jag har så mycket som jag bär på inombords som jag inte känner mig redo att släppa ut riktigt än. Folk tycker att jag är dum i huvudet, gnällig och lat. Det vet jag att folk tycker. Men om dom skulle förstå hur jag mådde, så skulle dom nog förstå varför jag gnäller.
Varje dag är en kamp. Jag kämpar varje dag med att dra på det där fejkade leendet, se så glad ut som möjligt för att folk ska tro att allt är bra. Men oj vad dom misstar sig. Så fort ridån gått ner, jag är ensam, eller när thomas sover, så brister ALLT! Jag gråter hejdlöst.

 

Mina drömmar är så ljuvliga. Egentligen hemska,fast på ett underbart och befriande sätt. Men efter allt som hänt så har jag faktiskt lite dödslängtan. När jag väl sover, så drömmer jag ofta om att jag dör. Och när jag vaknar så ligger känslan kvar, då känner jag mig lycklig. Iallafall för stunden.

Nu kommer folk tycka att jag lider av nån form av uppmärksamhetsproblem och att jag skriver detta enbart för att få uppmärksamhet och att folk ska tycka synd om mig. Men ack så fel ni har.

 

Jag förstör. Jag är guldmedaljör i att förstöra. Jag förstör min familj, mitt förhållande till vänner och bekanta. Jag vet att jag gör det. Jag försöker så för att komma på rätt köl i livet igen, men det är svårt. Så himla svårt.

Svackorna bryter ner mig. Totalt!
Jag hinner liksom inte komma till toppen innan jag faller mot botten igen.

Jag är otroligt tacksam attjag har Thomas vid min sida. Även om jag har svårt att visa mina känslor för honom  när jag mår som sämst, är jag glad att han finns där. Och min mamma, som alltid finns där med kloka & tröstande ord. Helt outstanding.

Men det syns så tydligt på dom att dom tycker att det är jobbigt. Eller ja, att jag är jobbig.

 

Nu ska jag försöka sova, imorgon tar jag tåget hem till äckelgävle. Deppmode on!

Ska iväg och pussa på min finafina häst som jag inte träffat på två veckor. Stackars plutt. Men jag har mått skit, har inte orkat. Känns hemskt.

 

 

Nu haralla andra i huset somnat, så jag ska inte varajobbig att blippa nå mer på tangenterna för idag, så ska krypa ner i sängen nu.

 

Hoppas på att kunna låna en dator i veckan så jag kan skriva mer. Det är så skönt att skriva av sig!
Godnatt & sovgott.